inte i morgon men nästan
Oj nu tryckte jag på fel knapp. Blev ett liiiitet blogginlägg förut.
Men nu är jag här på riktigt.
Fortsätter med reseskildringen:
Sen stoppade vi vid vulkanens kant. Tror jag i alla fall. Det var nämligen dis, regn och dimma så vi såg ingenting. Men mat fick vi och det var ju bra.
Vi körde vidare och passerade mark där det rök och det kom ånga ur marken bara för den var så varm.
Sedan ett museum och där lättade dimman så vi kunde se det stora kraterhålet. Och regnet fortsatte att ösa ner så hade det inte varit för just kraterhålen så kunde man trott att det var en helt vanlig svensk sommardag.
Vidare for vi och nu kom vi till något som kallades Lavatuber. Där hade lavan runnit vid sista utbrottet och lämnat efter sig tunnlar i berget. Vi gick in i en ganska trång sådan, inte större än att Pamela fick skavsår på ryggen. Nu säger kanske inte det så mycket om hur smal tunneln var utan mer hur klantig Pamela är.
När vi vandrade där så kände vi oss allesammans lite som Indiana Jones på äventyr.
Sen en orkideutställning och sen en en nöt-odling och vidare kom en tupp-odling. Nä jag menar en tuppuppfödning!
Vi såg banjoträd men ingen som spelade på dom. Men träden är stora och jag kan inte beskriva dom men vill någon veta mer så kan jag rekommendera vår film.
Vi såg ett jättestort vattenfall. Kanske inte så stort som Niagarafallen men stort var det. Regnbågsfallen hette det.
Och sen sedan kom vi "hem" och började packa för nästa dag var det back to Sweden.
När vi såg vad som skulle packas och hur stora våra ryggsäckar var så .....
Men allt fick plats även om Mickes blev så tung så han ramlade baklänges.
Tror jag berättar om hemresan också men en annan dag.
Nu kommer i stället några bilder från gårdagens fest. Yngste sonen har bildat sina traditioner. Fyller år i december och då vill han ha gäster, närmaste släkt och några fler. Detta ska ske närmaste lördagen innan den 18 december. Sen på födelsedagen har han också några gäster som kommer. (I år sammanföll dessa dagar) Och sen slutligen på tretton-afton ska han ha kompisarna i lånad lokal.
Och i går var det dags igen. Lokal lånad och sen dukade jag och förberedde. Var Micke var kanske någon undrar. Jo han jobbade ju. Så jag for som en skållad råtta mellan lokal och hem. Ca 600 meter emellan. Men när jag for så menar jag per cykel eller fötter. Potatisgratäng som fick fixas i hemmet och tas till festlokal. Men jag har snälla vänner som hjälper med de tyngre grejerna.
Allt klart och gästerna började komma så fick jag hem till potatisgratängen. Kände mig helt slut och tänkte VARFÖR håller jag på med detta. Svaret kom omedelbart. För gästerna som kommer på det här kalaset är glada, positiva,festälskande, och är man trött så blir man ta mig tusan pigg.
Så festen flöt bra på med mat,dans och lekar.
Tårtan kom nästan av sig själv. I och för sig så har Marie haft jobb med dom. Resultatet kommer på bild Hur tjusiga som helst. ok, blev inte bild på tårta men tjusigt i alla fall.

Fortfarande ingen tårta men fortfarande tjusigt.

Och förminska Micke klarar jag inte av. teknik.... Och vore kanske synd att göra en liten Micke mindre!
Tårtan är visserligen uppäten men kort ska finnas. Får trycka in den nästa gång men lita på att tårtkonstnären Marie har gjort en höjdartårta. Inte bara snygg att se på utan oj oj så god.
Nu ska jag till Kyrkhult och fira trettondagen.Men snart kommer bilder på den omtalade tårtan.